Poezii

Mihai Eminescu Hesperos ("Diktens titel på rumänska är Luceafårul, av latinets Lucifer, som betyder aftonstjärnan. Eftersom Lucifer på svenska är synonym med Djävulen och aftonstjärnan inte associeras med manlighet, valde jag det grekiska namnet på aftonstjärnan Hesperos, som i dikten alternerar med Hyperion." - Jan Milos förklaring till titelns val) Det var en gång, berättas det, I sagorna besjungen En prinsessa som alla vet Som gåva fötts till kungen. Hans enda barn och gunstling fin Den fagraste av tärnor Jungfruglig uti tärnors ring Som månen ibland stjärnor. Från slottgemaket ses hon gå Var kväll hon stegen vänder Mot fönstret dit Hesperos då Sin mörka skuggbild sänder. Han över havet svävar ner Och sprider sina strålars glans Där svarta skeppen sig beger Över vågor någonstans. Var natt hans stjärna lyser klar Av längtan själen fylles Och kärlek het blir Hesperos svar När månens sken förgylles. Sitt huvud stilla lutar hon Mot snövit hand i drömmar Oss ljuvt förvillar kärlekstron Till hennes själ den strömmar. Var afton så hans stjärna klar Till prinsessan kommer in I fönstret syns, och hon så rar I hans öga blickar in. Han följer jungfrun steg för steg Till hennes viloläger I glitter höjes så hans väg Och kärleken hon äger. Nu sömnens vila söker hon Han får betrakta henne Hans blickar smeker henne ömt Ej lämnar hennes änne. Från spegeln glider strålen fram Över ansiktet det bleka Ljus över ögonen sprider han Vill varsamt kroppen smeka. Hon leende i spegeln såg Hesperos skälvande blick Till bädden där i sömn hon låg Nu hans heta önskan gick. Hon suckar och i sömnen ber Så stilla med tyst längtan: "Herre kär, kom till jorden ner Det är min enda trängtan. Kom Hesperos, kom ned och giv Min varma önskan lisa Lys upp min kammare, mitt liv Gör mina tankar visa." Han lycklig blir av hennes tal Allt klarare hans ljus Han kastar sig i havets dal Och in i vågors brus. I vattnet just på denna plats Sprids många stora ringar Och nu en ståtlig prins tar sats Han sig ur havet svingar. Genom fönstret så han träder in Dit nu han flugit lätt Med sävprydd stav i handen sin Som ledsagat honom rätt. En ung vojvod framträder här Med mjukt och gyllne hår Hans kalla axlar bara är I purpurmantel han står. Med blekt anlete kallt och vitt Ej levande, ej död Men ögonen dock blickar fritt Och med en sällsam glöd. "Jag kommit från en himmelsk sfär Att uppfylla din bön Ty himlen är min fader kär Och havet moder skön. Att vara när dig, mild och god Så jag ditt anlet ser Jag stigit har ur mörkan flod Från ljusets höjder ner. O, kom min kära! Lämna nu Det liv du levt på jorden Ty Hesperos är jag och du Min sköna brud är vorden. I vakra slottet av korall En boning kan du få Och havets värld där nere skall I vördnad vid porten stå." "Så skön du är, en himmelsk gud Lik änglar i en dröm Men ej jag lyder dessa bud Från främling het och öm. Du kom ifrån en okänd värld Med främmande tal och skick Jag lever dock, men du är död Jag isas av din blick." Så vänder dagarna sin bild Och åter, alltid åter Kom Hesperos och lyste mild Upp molnens dunkla gåtor. På drömmens vägar sig beger En tanke fylld av smärta Och åtrån efter Hesperos Nu tänds i hennes hjärta: "Kom Hesperos, kom ner och giv Min varma önskan lisa Lys upp min kammare, mitt liv Gör mina tankar visa." I höjden hör han hennes röst Då slocknar stjärneljuset Förtvivlan fyller nu hans bröst Av stormar hör man bruset. Och himlarna gungande tiger Ty världen står i lågor En ståtlig prins uppstiger Ur Kaos svallande vågor. På hans sköna och lockiga hår En krona av eld man ser Han svävar i solens spår Sina himlar överger. I tankar ser han på sin brud Som kärlekslågan fick Hans anlet vaxblekt mot svart skrud Av skuggor fylls hans blick. Hans ögon underbara I kärleks flamma blöder Två lidelser ostillbara I djupet sakta glöder. "Det var mig svårt att rymden stor Försaka, till dig fly Den mörka natten är min mor Min far är högan sky. O, kom min kära, lämna nu Den värld vari du dvaldes Ty jag är Hesperos och du Till brud åt mig utvaldes. O kom, o kom - ditt blonda hår Med stjärnekrans jag kröner Från mina himlar till dig når Mer ljus än jorden röner." "O, skön du är, en dröm du är En stark demon - ändå Den väg som till ditt rike bär Jag likväl ej skall gå. Din kärleks grymma andedräkt Mitt arma hjärta sårar Ditt ögas lågor oförtäckt Förbränner mig i tårar." "Utsökta ord jag känner ej Vet hur svaren lyder Om än du talat klart till mig Ditt språk jag inte tyder. Om du i sanning vill att jag Din älskade skall vara Fly hit till jorden denna dag Med kärlek skall jag svara." "Jag offra skall ett evigt liv för kyssen du mig skänker och hemska kval jag lider nu ty blott på dig jag tänker. I synd jag återfödas skall Och få en annan tro Min evighet skall offras då Och jorden jag bebo." I höjden stiger Hesperos Han himlavalvet lämnar Av kärlek blir hans hjärta stumt Han sig till jorden ämnar. *** Vid denna tid page Catalin En listig sven och fager Vid varje slottsbankett slår upp Av viner i sitt lager. Sin drottning alltid följer han Och hennes släp bär upp En slug och djärv bastard han är Och stolt liksom en tupp. Han ser på flickan skön i smyg Till Catalina går Han inte är sädeles blyg, Hon vacker som en vår. Nu skön hon blivit som en dag En blomma klar att plocka Vår Catalin har lovat dyrt Att hennes kärlek locka. In i en vrå han henne drar Till bröstet henne trycker. "Vad vill du Catalin, du har Förvirrat mig med nycker." "Vad jag vill? Kan du ej förstå - Vi älskar ju varandra! Min kyss skall dina läppar nå, Den följs av många andra." "Jag vet ej vad du vill med mig, Mig lämna, gå nu bort! Jag dödligt kär är ej i dig - I Hesperos, helt kort!" "Du ingenting förstår! Jag svär Jag vet och kan dig visa, Var bara lugn, vad kärlek är Skall jag nu strax bevisa. Jag läger armarna om dig Lägg dina om min hals Kärleken skall betvinga dig Du ångrar intet alls. När jag i dina ögon ser Betrakta mig helt stilla Jag böjer huvudet mot dig ner Res dig på tå, min lilla. Vänd upp ditt ansikte mot mig Och blicka i mig in Tills du i mig förälskar dig För evigt sen blir min. Om kärlek allt får du lära Dess poetiska magik Och när jag håller dig nära Dina kyssar gör mig rik." Hon lyssnade stilla därpå Och fängslades av hans röst Än villig, ovillig så Hon gömde hans ord i sitt bröst. "Jag kände dig redan som barn", hon viskade med låg stämma. "Och du var vild, ett riktigt skarn, dig kunde ingen hämma. Men aftonstjärnan visar sig Dycker upp ur havets våg Min Hesperos som älskar mig På himlen jag åter såg. Jag ögonfransar sänker Och fäller en hemlig tår När havet skummar och blänker Och upp till hans boning når. Han lyser klar med kärleksglöd För att så smärtan lindra Nu stiger han mot månen röd Mot stjärnorna som tindra. "Ett kyligt sken oss sorgset når Från världen ovan jorden Han är mig kär, en känsla ren Men är mig fjärran vorden… Och dagen därför är så lång Och torr som öknens sand Men natten helig lycka bär Till mig i drömmens land." "Du är ett barn, tid att vi går, vi flyr till fjärran hamn… snart man förlorar våra spår och glömmer våra namn. Vi leva skall på mänskosätt Ett stilla fridfullt liv, Att glömma hemmet är din rätt Och Hesperos fördriv." Då Hesperos sin himmel når Allt högre vingen slog - Och myriader år försvann När från vår jord han drog. Från stjärnehimlen längre ner Mot stjärnorna i höjden Ën blixt som ljungar nu man ser Som namnet över nejden. Långt bort från jorden i ett slag Mot rymdens ljus han höjes Liksom på världens första dag På himlen ljuset röjes. En ocean av ljus man ser Sig överallt nu sprida Men Hesperos upp sig beger Han vill ej mer här bida. Ty flykten visste ingen gräns Som av oss kan beskådas I Kaos tidens gång ej känns Den likväl vill bebådas. Det intet finns, men finns ändå I rymden dock han svävar Av längtan fylles nu hans själ Han ser dess djup, och bävar. "Från mörkrets tunga evighet Befria mig, min Gud, Jag prisa vill Din helighet Och lyda Dina bud. Allt lämnar jag för ett nytt liv Så trött på det jag har O Herre, hör min bön, förbliv Du dödens upphov, livets svar. Men återta mitt eviga liv Och evig eld som bränner, En kärlekstimma nu mig giv Jag sådan längtan känner. Ur Kaos har jag, Herre, fötts, Dit vill jag återvända Av jordens frid jag nu har mötts, Låt detta, Fader, hända." "Hyperion, du på jorden var. Där nere, djupt i fjärran. Jag intet under ger som svar, Förgäves blir din längtan. Jag ej till människa dig gör Gestaltad som en man Ty mänskligheten om den dör Dock återfödas kan. Ack, mänskolivet är så kort En illusion i drömmar Från vågor som har flutit bort Nu nya mot oss strömmar. Om lyckan är oss än så blid Fördärv är deras öden Vi vet ej rum, vi vet ej tid För oss ej känd är döden. I evighetens gamla spår Allt levande finns till Om solens bana slutet når En ny sol komma vill. Allt levande av döden följs Som ett pinande törnesting Av dödens skugga livet döljs Men återföds i ring. Hyperion, finn ditt revir I höjdens ljusa ort Din rätta boning här förblir Vid himens höga port. Jag ber dig: tag och höj din röst Och sjung en ljuvlig sång Om bergen och om skogens tröst Om havets ö och tång. Ditt värde visa med ett dåd Att man ej dig styra kan En värld jag ger dig uten nåd - Regera den som man! Du kan få fartyg, mast vid mast Och härar land från land Far över haven utan rast Från dödens kalla hand. För vem ger du ett evigt liv? Har värdet du förstått? Om du på jordens rund förblir - Vad faller på din lott?" *** Hyperion i sitt eget land Dess härskare nu är Han ljuset sprider med sin hand Så som han städse plär. Se, sol och skymning stå i strid, I mörkret natten tiger. På nytt för månen är det tid, Ur havets djup den stiger. Se gnistors guld i kvällens vind Allt över stig och mark. Vi ser här under högan lind Två älskande i en park. "Lägg nu ditt huvud mot min bröst, kära, låt det vila så! I skydd av himlen, mig till tröst Av kärlek jag suckar då. Din kärlek låt ej sina nu Ge oss din milda tröst, Skänk i passionens pina du Oss lugnet i ditt bröst. Min levnad övervaka Och lindra sorg så stor. Jag kärlek må försaka, Ty hoppet hos dig bor." Hyperion från himlens höjd Ser deras undran ökas. Se, hur i kärleks ljuva fröjd De i ett famntag mötas! Två huvuden med lingult hår Bland blommorna på marken. Från träden som i lövskrud står Blad svävar ner i parken. I kärlek höjer hon sin blick, Ser aftonstjärnan röd. Han hennes åtrå veta fick, Ser hennes kärleksnöd. "Kom till mig ner, du Hesperos mild, På månstrålen far ned. I mina tankar finns din bild, Kom, lycka mig bered." Som förr han svävar mången gång Och skådar skog och slätter, Begrundar intighetens prång I rymdens ljusa nätter. Men likväl ej från himlens höjd Han vill till jorden åter: "O, kvinna av förgängligt stoft, du allas kyss tillåter. I jordisk trånghet lever ni, Dess lycka möta skall. Jag lever själv i himmelsk frid, Är odödlig och kall." (1883, april, översatt av Jon Milos) Tillbaka till Eminescu